Tidslinjekonstansighet

Tidslinjekonstansighet är ett begrepp inom tidsreseforskning och filosofisk tidslära som beskriver en egenskap hos en tidslinje. Inom denna uppfattning förblir historien oföränderlig; försök att ändra tidigare händelser i en tidsresa antingen gör resandet omöjligt eller leder till att förändringarna löses så att den ursprungliga tidslinjen består. I praktiken innebär tidslinjekonstansighet ofta att kausaliteten är självkonsistent: händelser som skulle bryta historien uppstår inte eller återförs till en historia som passar den redan etablerade ordningen.

Etymologi och användning: Begreppet är sammansatt av tidslinje och konstansighet och används framför allt i svenska diskussioner om tidens natur och i science fiction. Det relaterar till principer om kausal konsistens som ofta kopplas till Novikovs självkonsistensprincip, där resor i tiden inte tillåter paradoxala händelser.

Teoretiska ramar: Två vanliga tolkningar finns. En antar att fysiska lagar upprätthåller invarians i tidslinjen och gör varje försök att ändra historien oförmånliga eller självständiga; en annan är mer epistemisk och menar att resenärer minns eller upplever en historia som alltid varit sådan, så att ”ändring” är en illusion. I båda fallen syftar begreppet till att undanröja tidsparadoxer genom någon form av kausal konsistens.

Betydelse och kritik: Tidslinjekonstansighet erbjuder en enkel lösning på vissa tidsreseparadoxer men kritiseras för att vara deterministisk och svårt testerbar. Den står ofta i kontrast till tankar om grenade tidslinjer där varje handling kan skapa nya världar.

Se även: tidsresor, kausal konsistens, Novikovs princip.