Tidsböjningar

Tidsböjningar är verbformer som uttrycker tid i förhållande till talet. Genom böjningar markerar de när handlingen sker och hur den förhåller sig till övriga händelser i satsen. I svenskan används tidsformer samt periphrastiska konstruktioner för att uttrycka tid och aspekt, ofta tillsammans med adverbial.

De svenska tidsformerna inkluderar presens (nutid), preteritum/imperfekt (dåtid), perfekt och pluskvamperfekt. Presens bildas vanligtvis genom stam + ändelse, till exempel talar, äter, skriver. Preteritum bildas ofta med ändelsen -de eller -te eller som oregelbundna former: talade, åt, var, gick. Perfekt bildas med hjälpverbet har eller är + supinum/particip av huvudverbet: har talat, har varit, har gjort. Pluskvamperfekt bildas med hade + supinum: hade talat, hade varit. Futur används främst periphrastiskt med ska eller kommer att: jag ska tala, hon kommer att gå.

Verben kan vara regelbundna (svaga) eller oregelbundna (starka) i sina böjningar. Exempel på starka och svaga böjningar: starka — gå gick gått; svaga — tala talar talade talat; äta äter åt ätit. Supinum används i perfekt och pluskvamperfekt: talat, varit, gått. Tidsböjningar samverkar med andra grammatiska kategorier som modus (indikativ, imperativ) och röst (aktiv, passiv). Användningen av tidsböjningar påverkas av stil och register, men grundsystemet är relativt regelbundet jämfört med många andra språk.