huvudverbet

Huvudverbet, eller huvudverbet, är det verb i en sats som bär den centrala meningen och anger kärnhandlingen eller tillståndet. Det står i motsats till hjälpverben (hjälpverb) som används för att bilda olika tempus, aspekt eller röst. I svenska grammatiska beskrivningar utgör huvudverbet ofta roten i predikatet och bestämmer vad som händer i satsen.

Funktion och former. I enkla tempus som presens och preteritum böjs huvudverbet i finite form: jag läser, hon skrev. När satsen bildar sammansatta tempus används ett hjälpverb tillsammans med en icke-finit form av huvudverbet, vanligtvis infinitiv eller supinum/past particip. Exempel: jag har läst (läst är huvudverbets supinum/past particip), hon ska läsa (läsa är infinitiv efter hjälpverbet ska), vi kommer att skriva (skriva är infinitiv efter kommer att). I negationer hamnar ofta negationen efter hjälpverbet: jag har inte läst.

Skillnaden mot hjälpverb. Hjälpverb används för att uttrycka tidsaspekter, modala nyanser eller röst tillsammans med huvudverbet. Vanliga hjälpverb i svenska är ha, vara och komma att samt modala former som ska och få. Huvudverbet får då vara i en icke-finit form eller i en finita form beroende på konstruktion, och det bär den semantiska kärnan i predikatet.

Exempel.

- Jag skriver ett brev. (huvudverb: skriver)

- Hon skrev ett brev. (huvudverb: skrev)

- Hon har skrivit ett brev. (huvudverb: skrivit, i supinum tillsammans med har)

- Vi ska skriva ett brev. (huvudverb: skriva, infinitiv efter hjälpverb)

Huvudverbet är därmed centralt för satsens betydelse och dess syntaktiska struktur, särskilt i relation till hjälptverben som formar tidsramen och aspecten.