Temperingtemperaturen

Temperingtemperaturen är de temperaturer som används vid temperering av metall, oftast stål, efter en tidigare härdning. Temperering syftar till att minska sprödhet och dra nytta av en kontrollerad kombination av hållfasthet och duktilitet genom att förvandla en del av martensiten till mjukare, men mer motståndskraftiga faser. Den exakta tempereringstemperaturen avgör hur mycket av hårdheten som bibehålls och hur stor ökning i seghet som uppnås.

Tempereringens effekt beror på temperaturen och tiden som föreskrivs i processen. Låga tempereringstemperaturer (några hundra grader Celsius) ger relativt hög hållfasthet med viss ökad sprödhet kvar, medan högre tempereringstemperaturer ökar duktiliteten och segheten men minskar hårdheten. Riktlinjer illustreras ofta av tempereringstemperaturens effekt på hårdhet, där hårdheten sjunker med stigande temperatur vid längre uppvärmningstider. Ett känt fenomen är tempereringens färgvarianter, där olika lagringsnivåer av oxidbeläggning ger färger som fungerar som en visuell indikation på temperaturintervallet.

Tempering utförs vanligtvis i ugn eller genom induktionsvärme och utförs ofta vid kontrollerad atmosfär eller i luft med skydd mot överoxidation. Tid och uppvärmning/hårdhet påverkas av legeringsinnehåll, kolhalt och befintlig mikrostruktur. För olika stålsorter krävs olika tempereringstemperaturer och tider för att uppnå önskade egenskaper. Kvalitetskontroll innefattar ofta mätning av hårdhet, mikrostruktur och eventuella avvikelser i hållfasthet, för att säkerställa att tempereringen uppnår avsedd balans mellan hårdhet och seghet.