Telekommunikationskanaler

Telekommunikationskanaler är de vägar eller medium genom vilka signaler överförs i telekommunikationssystem. En kanal kan vara ett fysiskt medium, som optisk fiber, kopparpar eller ett trådlöst spektrum, eller en logisk konstruktion, till exempel en virtuell kanal eller datalänk som används inom ett större nätverk. Kanalerna avgör hur mycket information som kan överföras och med vilken hastighet, samtidigt som de påverkas av brus, störningar och trafikbelastning. Samverkan mellan kanalens egenskaper och modulations- och felkorrigeringsmetoder avgör överföringskvaliteten.

Fysiska medier inkluderar fiberoptik, som erbjuder mycket hög bandbredd och låga förluster; kopparpar som används i äldre bredbands- och telefonnät; samt trådlösa länkar i RF-band, mikrovågor eller satellitkommunikation. Logiska kanaler används inom nätverk för att separera trafik, skapa virtuella kretsar eller datalänkar och möjliggöra isolering och felhantering i en delad infrastruktur. För överföring används tekniker som multiplexing: frekvensdivision (FDM), tidsdivision (TDM), våglängdsdivision (WDM) i fiber samt koddelning (CDMA) och OFDM i trådlösa system.

Prestanda mäts i effektiva bandbredder, kapacitet och latens. Informations- teori beskriver hur brus och SNR begränsar vad som kan överföras, medan felkorrigering och kodning ökar tillförlitligheten. Telekommunikationskanaler regleras och standardiseras av organisationer som ITU-T, IEEE och 3GPP, och används i tjänster som telefoni, bredband och TV och video över nätverk. Hantering av kanalerna inkluderar QoS-parametrar och spektrumanvändning för att möta krav på hastighet och tillförlitlighet.