Telegraflinjer

Telegraflinjer är nätverk av elektriska ledningar som användes för telekommunikation av textmeddelanden över avstånd. De överför information genom elektriska pulser kodade som Morse-kod eller andra teckenkodningar, där mönster av korta och långa signaler motsvarar bokstäver och ord. För längre avstånd används ofta relästationer för att förstärka och repetera signalen längs linjen.

Traditionella telegraflinjer bestod av kopparledningar som spändes mellan stolpar eller lades ned i marken, skyddade av isolatorer av porslin eller glas. För längre avstånd kunde linjerna förbindas genom undervattens- eller markbundna kablar. Vid relästationer fanns utrustning som kunde förstärka och vidarebefordra signalen till nästa segment, vilket gjorde det möjligt att sända meddelanden över mycket längre avstånd än en enskild ledning kunde räcka.

Historiskt utvecklades telegrafen under 1830- och 1840-talen i flera länder. I USA ledde arbeten av Samuel Morse till det praktiska systemet med tecken i Morse-kod, medan William Cooke och Charles Wheatstone bidrog i Storbritannien. De första långväga linjerna byggdes i mitten av 1840-talet i USA och i Europa. Under 1850- och 1860-talen byggdes undervattenskablar som förband kontinenter, bland annat den första permanenta transatlantiska kabeln invigdes 1866.

Med framväxten av telefoni och senare optisk fiber ersattes telegraflinjer i stor utsträckning under 20-talet av modernare kommunikationstekniker. Även om äldre linjer användes längre i vissa regioner, utgjorde de en viktig byggsten i den tidiga elektriska kommunikationens infrastruktur och påverkade affärsverksamhet, nyhetsförmedling och administration samt kopplade nationer politiskt och ekonomiskt.