Taktäckning

Taktäckning är processen att lägga eller byta takbeklädnad på en byggnad för att skydda mot nederbörd, vind och temperaturväxling. Den är en viktig del av takets konstruktion och följer byggnadstekniska krav samt lokala klimatspecifika förutsättningar.

Vanliga material för taktäckning är tegel eller betongtakpannor, skiffer, metalltak av plåt (zink, aluminium eller galvaniserat stål) samt äldre eller regionalt förekommande alternativ som spåntak (träspån eller träspånshölje) och torvtak. Historiskt har även strå- och tegelbalkstak förekommit. Val av material påverkar livslängd, vikt, konstruktionens krav och underhållsbehov.

Under varje tak finns normalt ett underlag eller undertäckning, ofta kombination av underlagspapp eller plastfolie samt ventilerade utfackningar. Vidare används ofta bredare läkt eller takreglar för att fästa takmaterialet. Avslutningsvis placeras nock- eller nockplåt, ränor och takkupor för tätning och avledning av vatten. Takets lutning påverkar vilka material som är lämpliga och hur fästenen placeras.

Taktäckningens livslängd varierar med material: keramiska eller betongtakpannor kan hålla 40–100 år eller längre, skiffer kan överträffa hundra år, metalltak ofta 40–70 år och traditionella strå- eller torvtak är vanligtvis kortare livslängd. Underhåll innebär att byta skadade eller för gamla komponenter, kontrollera läckage och rensa hängrännor samt snöfångare i snörika klimat.

I Sverige regleras byggnation och underhåll av taket bland annat genom Boverkets byggregler och lokala byggnormer. Taktäckning ska utföras enligt gällande standarder för hållfasthet, tätning och dränering.