Syreaffinitet

Syreaffinitet är ett mått på hur starkt eller lätt en kemisk förening eller ett protein binder molekylärt syre (O2). Begreppet används både inom biokemi för att beskriva transport och lagring av syre i organismer och inom kemi/materialvetenskap för att beskriva hur ämnen reagerar med syre vid oxidation eller bildning av oxider.

I biokemiska sammanhang anges ofta syreaffinitet med P50, det partiella syretryck där 50 procent av bindningsställena i ett protein är syrefyllda. Hög affinitet innebär att syre binds lätt men släpps svårare; låg affinitet innebär lättare avgivning. Hemoglobin uppvisar kooperativ bindning och kan ändra sin affinitet beroende på pH, temperatur, koldioxidnivåer och allosteriska effekter som 2,3‑BPG — faktorer som sammanfattas i Bohr‑effekten. Myoglobin har generellt högre affinitet än hemoglobin och fungerar som syredepå i muskelvävnad. Toxiner eller gaser som kolmonoxid konkurrerar om bindningsställen och kan påverka effektiv syretransport.

I kemiska och tekniska tillämpningar relaterar syreaffinitet till ett ämnes tendens att oxideras, beskrivet via reduktionspotentialer och bindningsenergier. Hög syreaffinitet hos metaller leder ofta till snabb oxidering eller korrosion, medan katalysatorer utnyttjar kontrollerad syrebindning för reaktioner som förbränning och katalytisk oxidation. Begreppet är centralt för förståelse av fysiologi, materialval, katalys och miljöprocesser.