Synfältstörningar

Synfältstörningar avser avvikelser i upplevelsen av det visuella fältet. De innebär att delar av synfältet upplevs som förlorade, förvrängda eller som mindre känsliga än normalt. Symtomen kan uppträda plötsligt eller utvecklas gradvis och kan påverka ena ögat eller båda.

Vanliga typer inkluderar hemianopi (förlust av halva synfältet), kvadrantanopi (förlust av en kvadrant), tunnelseende och centrala skotom som påverkar mitten av synfältet. Metamorfopi, där linjer upplevs som böjda eller förvrängda, kan ses vid sjukdomar i gula fläcken eller retina.

Orsakerna är breda och innefattar ögon- eller retinaproblem såsom glaukom och retinopati, samt sjukdomar i synnerven eller de visuella banorna i hjärnan (t.ex. stroke, tumör, inflammatoriska tillstånd). Det är viktigt att skilja mellan störningar som beror på ögat respektive hjärnan eftersom behandlingen skiljer sig.

Diagnostik innefattar synfältstest (perimetri) och ögonbottenundersökning. Vidare kan bilddiagnostik som optisk koherens tomography (OCT) och MRI eller CT användas för att lokalisera och fastställa orsak.

Behandling riktas mot den bakomliggande orsaken: ögonsjukdomar kan kräva behandling som sänkning av ögontryck vid glaukom eller behandling av makulär sjukdom; retinala eller neurologiska orsaker kan kräva medicinsk behandling, kirurgi eller rehabilitering. Anpassningar och synhjälpmedel kan underlätta vardagen.

Prognosen varierar beroende på orsak och hur snabbt diagnosen ställs. Vissa tillstånd kan stabiliseras eller förbättras med behandling, medan andra leder till permanenta synfältförluster.