Syftesbegränsningen

Syftesbegränsningen är en grundläggande princip inom dataskydd som innebär att personuppgifter får behandlas endast för de syften som uppgav när uppgifterna samlades in, eller för nya syften som är förenliga med dessa ursprungliga syften. Principen är central i EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR), särskilt i artikel 5(1)(b), som kräver att behandlingen sker för specificerade och berättigade ändamål och inte vidare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål.

Nyckelaspekter

Ett nytt syfte får normalt inte ligga utanför det ursprungliga syftet utan att det bedöms som förenligt eller att den registrerade har gett ett nytt samtycke eller att en annan rättslig grund krävs. Vid bedömningen av om ett nytt syfte är förenligt används en kompatibilitetstest som tar hänsyn till: sammanhanget i vilket uppgifterna samlades in, arten av uppgifterna, relationen till den registrerade, potentiella konsekvenser av den nya behandlingen och vilka skyddsåtgärder som tillämpas. Vidare behandling för ett nytt syfte som inte är förenligt kräver i regel ny rättslig grund eller samtycke.

Praktisk tillämpning

Syftesbegränsningen påverkar hur uppgifter får delas, användas för analys, profilering eller marknadsföring samt hur länge uppgifter får lagras. Organisationer bör dokumentera insamlade syften, begränsa lagringstider och införa lämpliga skyddsåtgärder för att säkerställa att behandlingen förblir inom ramen för de angivna syftena.

Undantag och rättigheter

Behandlingen kan få fortsätta om den grundas på annan rättslig Grund enligt artikel 6 eller om användningen tydligt godkänns av den registrerade. Datasubjektets rättigheter och nationell lagstiftning kan också påverka tillämpningen av syftesbegränsningen.

Sammanfattning

Syftesbegränsningen skyddar individers integritet genom att kräva tydliga, kompatibla ändamål för behandling av personuppgifter och att förändringar i användningen sker i rimlig och rättslig ordning.