Svårnedbrytbara

Svårnedbrytbara är ämnen eller material som motstår biologisk nedbrytning i naturliga miljöer under lång tid. Deras persistens innebär att de kan stanna kvar i mark, vatten och organismer under års- till decennieperioder, vilket ökar risken för ackumulering och långsiktiga miljöeffekter.

Orsakerna till att något är svårnedbrytbart är ofta kemisk stabilitet och starka bindningar, hög molekylvikt, krysslänkning eller hydrofoba egenskaper som gör att mikroorganismer har svårt att bryta ned dem. Detta gäller särskilt många syntetiska polymerer och plaster samt vissa kemikalier som är långlivade i miljön. Även material som glas och metaller upplevs som långlivade eftersom de inte bryts ned av biologiska processer i naturen, även om de kan förändras mekaniskt över tid.

Exempel på svårnedbrytbara material är plaster som polyeten (PE), polypropen (PP), polyvinylklorid (PVC) och polystyren (PS), samt härdade plaster och vissa syntetiska gummier. Plastens nedbrytbarhet kan även omvandlas till mikroplast när större produkter bryts ned i små bitar. Glas och många metaller är mycket persistenta i miljön, även om de inte nedbryts kemiskt av mikroorganismer.

Miljöpåverkan av svårnedbrytbara ämnen inkluderar långvarig närvaro i ekosystem, ackumulering i organismer och potentiell spridning i näringskedjorna. Mikroplast kan följa med i vatten- och livsmedelskedjan och få konsekvenser för djur och människor. Hantering fokuserar på förebyggande åtgärder, återvinning och förbättrad avfallshantering, samt utveckling av kemisk återvinning och alternativt biobaserade eller lättare återvinningsbara material. En cirkulär ekonomi syftar till att minska användningen av svårnedbrytbara ämnen och öka deras återanvändning och återvinning.