Sulfatförbrukning

Sulfatförbrukning är ett begrepp inom kemi och miljövetenskap som beskriver processer där sulfat (SO4^2-) minskar i koncentration i vatten eller jord. Denna minskning sker framför allt genom biologiska reaktioner där mikroorganismer utnyttjar sulfat som elektronacceptor under anaeroba förhållanden, samt genom kemiska redoxreaktioner.

Den dominerande biologiska vägen kallas sulfatreduktion. Sulfatreducerande bakterier (SRB) använder sulfat som elektronacceptor och reducerar det till svavelväte (H2S). För att detta ska ske krävs ett elektronDonor (t.ex. organiskt material som acetat eller lactat, eller väte) samt frånvaro av syre. Reaktionen medför normalt bildning av H2S samt bildning av olika metall-sulfider och förändringar i pH och buffertkapacitet.

Sulfatförbrukning är särskilt viktig i marina och sötvattenssediment, våtmarker och grundvatten där syrehalten är låg. Produkten av sulfatförbrukningen är ofta sulfideproduktion, vilket kan leda till lukt, korrosion i rör och anläggningar samt bildning av metall-sulfider som påverkar sedimentets geokemi och näringsflöden i ekosystemet.

I praktiken övervakas sulfatförbrukning genom att mäta minskningar i sulfatkoncentration och ökningar i sulfider, samt genom sulfatreduktionshastigheter i laboratorie- eller fältförsök (SRR). Inom avloppsrening och bioremedieringsprocesser används kontroll av sulfatförbrukning för att minska oönskad sulfidproduktion och relaterade problem.