Språkkoder

Språkkoder är standardiserade identitetsbeteckningar som används för att ange vilket språk som används i datorer, metadata, biblioteksförteckningar, publiceringssystem och lokalisering. De gör det möjligt att entydigt skilja mellan språk och att följa språkval i olika sammanhang, såsom dokument, webbplatser och digitala arkiv.

Inom ISO 639 finns flera delar som hanterar olika typer av koder. ISO 639-1 ger tvåbokstavskoder för många stora språk (t.ex. en för engelska, sv för svenska, fr för franska). ISO 639-2 och ISO 639-2/T samt ISO 639-2/B innehåller trebokstavskoder och har olika avledningar för bibliografiska respektive terminologiska syften. ISO 639-3 utökar täckningen till att omfatta fler enskilda språk, inklusive minoritetsspråk och historiska språk. ISO 639-5 innehåller koder för språkfamiljer och språkgemenskaper. Tillsammans ger dessa standarder ett brett ramverk för språkidentifiering i både forskning och vardaglig teknikanvändning.

I praktiken används språkkoder ofta i kapslade språktaggar enligt IANA:s BCP 47-standarden. Språktaggar kombinerar språk med skriftsystem, region och variant, till exempel sv-SE, en-Latn-US eller zh-Hans för Förstaspråkets Kina, där skrift specificeras. Dessa taggar används i webbadresser, dokumentformat, programvara och innehållsproduktion för att underlätta översättning, filtrering och rätt språkversion.

Utmaningar inkluderar att skilja mellan dialekt och språk, hålla listor uppdaterade när nya språk registreras och hantera historiska eller kulturellt specifika varianter. Språkkoder bidrar dock till ökad interoperabilitet och konsekvent språkhantering över plattformar.