Spränggränsen

Spränggränsen, i kemisk säkerhet och explosionsriskbedömning, är det intervall av koncentrationer av en brännbar gas eller ånga i luft där en blandning kan antändas och börja explodera om en tändkälla förekommer. Intervallens två gränser kallas nedre spränggränsen och övre spränggränsen. Utanför detta intervall är blandningen antingen för tunn (för lågt brännbarhet) eller för rik (för mycket bränska) för att upprätthålla en explosion.

Nedre spränggränsen (LFG eller LEL på engelska) är den lägsta koncentrationen som krävs för att en flamhärd blandning ska kunna spridas och fortsätta att brinna när en tändkälla når blandningen. Övre spränggränsen (UFG eller UEL) är den högsta koncentrationen där blandningen fortfarande kan antändas; längre kända brännbara gaser blir inte explosiva när de är för rika. Värdena varierar mellan olika gaser och påverkas av temperatur, tryck, fuktighet och närvaro av inerta gaser. Till exempel ligger nedre spränggränsen för metan vanligtvis runt 5 procent volym i luft och den övre omkring 15 procent, men siffrorna skiljer sig mellan ämnen.

Spränggränsen används i säkerhetsteknik och riskbedömning för industriella processer, ventilation, och gasdetektering. Det används också för att bestämma alarmnivåer i gasdetektorer, som ofta anger koncentrationen som procent av nedre spränggränsen (% LEL). Viktiga standarder och praktiker relaterar till hur spränggränser ska mätas, tolkas och regleras i arbetsmiljöer för att minimera explosionsrisker.