Sprintträning

Sprintträning är en träningsform som syftar till att öka snabbhet, acceleration och maxhastighet hos idrottare genom en kombination av teknikarbete, korta sprintar och styrketräning. Den används inom friidrott och i många sporter där explosiva, korta ansträngningar är centrala.

Grundläggande moment är teknikövningar för start och explosion i löpsteget, kroppshållning och fotarbete, samt sprintar i olika längder. Distanserna varierar ofta mellan 10–60 meter för start- och accelerationsträning och längre intervaller upp till cirka 100–300 meter för att utveckla högre hastigheter och hållbarhet. Pass kan innehålla upprepade sprinter med full vila, tempo-/uthållighetslopp i hög hastighet samt kompletterande styrketräning och plyometriska övningar för ökad kraft och eventuell skadeförebyggande effekt.

Träningsprogrammet följer vanligtvis periodisering där volym, intensitet och vila justeras över veckor eller månader. En typisk uppsättning kan vara 4–6×30–60 meter med 2–5 min vila eller 2–4×150–300 meter med längre vila. Sprintpassen kombineras ofta med ett eller flera styrke- och rörlighetspass samt teknikarbete.

Fördelarna med sprintträning inkluderar bättre accelerationsförmåga, högre maxhastighet, förbättrad löpteknik och ökad explosiv kraft. Risker består i överbelastning och skador i höft, knä och vad. Nybörjare bör lägga tonvikt på uppvärmning, progresiv belastning och teknikutveckling samt söka vägledning från coach vid smärta eller osäkerhet.

Anpassning sker efter individ och sport. Inom friidrott är sprintträning central för 100– och 200-meterslöpare, medan lagidrotter kan använda den för snabbhet i spelögonblick och återhämtning mellan intensiva bevis.