Sorgbearbetningen

Sorgbearbetningen är ett begrepp inom psykologi och socialt arbete som beskriver processen att anpassa sig till en förlust. Den gäller ofta vid dödsfall av närstående men kan också uppkomma vid separation, förlust av roll eller andra betydande livsförändringar. Målet är att återfå funktion, integrera förlusten i livet och skapa ny mening.

Processen är individuell men innefattar vanligtvis erkännande och uttryck av sorg, bearbetning av minnen och saknad, hantering av negativa känslor som skuld eller ilska, samt omstrukturering av vardagen och identiteten. Ritualer, skrivande, samtal och socialt stöd kan stödja processen. Olika terapiformer används i vård- och stödinsatser, bland annat samtalsterapi, kognitiv beteendeterapi och narrativ terapi, ofta i grupp eller enskilt.

Sorg behandlas i olika modeller. I allmänhet räknas normal sorg som en tillståndsvar som avtar med tiden, medan komplicerad sorg kännetecknas av långvariga och ofta försvårande symtom, som stark sorg närvarande över längre tid, functioning påverkas och återkommande omvärderingar av förlusten. Behandlingen anpassas efter individens behov och kan omfatta psykosocialt stöd, terapi och i vissa fall medicinsk behandling mot samsjuklighet som depression eller ångest.

När man söker hjälp är det viktigt att observera varaktiga eller förvärrade symtom, svår sömnstörning, förstärkt isolering eller självskadeidéer. Professionell hjälp bör övervägas om sorgen inte tolereras av vardagen eller om den präglas av funktionsnedsättning under längre tid.

Se även: komplicerad sorg, sorggrupper, kurator.