Solbestrålning

Solbestrålning är energin från solen som når jordens yta. Den består främst av synligt ljus samt mindre delar av ultraviolett (UV) och infraröd (IR) strålning. När strålningen passerar jordens atmosfär absorberas och sprids en del av energin, vilket gör att intensiteten varierar mellan natt och dag samt mellan olika väderförhållanden och latituder. Solbestrålningen kan delas upp i direkt strålning från solen, diffust strålningsljus som sprids i atmosfären, och den totala globala strålningen som är summan av dessa två vid en viss yta.

De tre huvudkomponenterna för solstrålning på jordytan är direct normal irradiance (DNI), som är den direkta strålningen per yta vinkelrät mot solens strålar; diffuse horizontal irradiance (DHI), som är den diffusa strålningen som når horisontell yta; och global horizontal irradiance (GHI), som är summan av DNI och DHI för en horisontell yta. Exakta värden påverkas av tid på dagen, årstid, väder och atmosfäriska förhållanden. Den teoretiska referensnivån vid toppen av atmosfären är cirka 1361 W/m², men jordytans värden varierar och når sällan högsta nivåer vid klart väder.

Mätningar av solbestrålning görs med instrument som pyranometer (global irradians) och pyrheliometer (direkt strålning). Solbestrålningen används bland annat inom solenergiprojektering, byggnadsdesign och klimatforskning. UV-strålning, en del av solens strålning, kan påverka hälsa och miljö och kräver skyddsåtgärder vid stark exponering.