Smärtmodulering

Smärtmodulering är de fysiologiska processer genom vilka nociceptiv signalering modifieras i centrala nervsystemet, vilket kan sänka eller höja upplevelsen av smärta. Systemet motsvarar både hämmande och förstärkande mekanismer som verkar i ryggmärgens dorsalhorn och i hjärnan, och som kan variera beroende på kontext, tidigare erfarenheter och kroppsligt tillstånd.

De viktigaste mekanismerna inkluderar en spinal gates-modell, där signaler från olika sensoriska banor kontrolleras vid dorsalhornet, samt ett nedåtgående modulärt system från hjärnstammen (till exempel periaqueductal gray och rostral ventromedial medulla) som frisätter monoaminer och endogena opioider för att hämma nociceptiv transmission. Endogena analgesia-system som endorfiner, enkefaliner och dynorfin bidrar till smärtdämpning, och processer som diffuse noxious inhibitory control och conditioned pain modulation spelar också en roll.

Smärtmoduleringen påverkas av psykologiska faktorer som uppmärksamhet, förväntan och rädsla samt av fysiologiska tillstånd som inflammation och central sensitisering. Vid kronisk smärta kan moduleringen bli dysfunktionell, vilket innebär att smärtupplevelsen kvarstår eller förstärks trots att den primära vävnadsskadan har minskat.

Behandling som syftar till att påverka smärtmodulering omfattar både farmakologiska och icke-farmakologiska strategier. Farmaka inkluderar opioider, NSAID, antidepressiva och antikonvulsiva som påverkar centrala moduleringseffekter. Icke-farmakologiska metoder innefattar fysisk träning, fysioterapi, kognitiv beteendeterapi, mindfulness och olika nervmodulationstekniker såsom TENS, ryggmärgsstimulator och icke invasiv hjärnstimulering.