Skärgårdsområden

Skärgårdsområden är kustnära regioner där ett stort antal öar, holmar och skär ligger nära fastlandet. Dessa landskap uppstår i grunda havsvikar där vattenströmmar och vindförhållanden skapar särskilda vattenleder och skyddade vikar. I Sverige är skärgårdsområdena främst förknippade med Östersjön, särskilt Stockholms skärgård, men även längs västkusten finns betydande archipelagområden.

Geografi och natur: Skärgården kännetecknas av klippta skär, tallskog och grunda kustvikar med bräckt vatten. Många öar är små och obebodda, medan andra har tätorter, små hamnar och sommarbyar. Den marina miljön hyser fågelkolonier och rik biologisk mångfald; områdena skyddas ofta genom naturreservat och Natura 2000-områden.

Befolkning och ekonomi: Permanent bosättning är vanligast på större öar; befolkningen ökar under sommaren när fritidsboende återvänder. Näringslivet domineras av turism, service, båtliv och fiske, samt småskaligt jord- och skogsbruk på några öar.

Transport och infrastruktur: Överfart med färjor och i flera fall broförbindelser binder öarna till fastlandet. Många öar är bilfria eller har begränsad biltrafik; lokal kollektivtrafik och fartygstrafik fungerar som livsnerv för bofasta och besökare.

Planering och kulturvärden: Kommuner reglerar byggande för att bevara landskapets karaktär och kulturella arv. Traditionell arkitektur, röda träbyggnader, små hamnar och natursköna omgivningar är centrala. Bevarande av natur- och kulturmiljöer samt hållbar turism står i fokus för skärgårdsförvaltningen.