Skärbarhet

Skärbarhet är ett begrepp som beskriver hur lätt eller svårt ett material är att skära eller bearbeta med ett skärande verktyg. Inom verkstadsteknik används det för att bedöma hur effektivt materialet kan avverkas under givna förhållanden, vilket påverkar produktivitet, verktygsförbrukning, energiförbrukning och ytkvalitet. Skärbarheten är således en kombination av materialets egenskaper och bearbetningsförhållanden.

Faktorer som avgör skärbarheten inkluderar materialets mekaniska egenskaper (hårdhet, duktilitet, brytstyrka) och mikrostruktur (kornstorlek, fasfördelning) samt hur dessa egenskaper uppträder vid den temperatur som uppstår i bearbetningen. Verktygets material och geometri – till exempel skärets hållfasthet, rake-vinkel och beläggningar – spelar en avgörande roll. Processparametrar som skärhastighet, matning, djup av skärning samt kylning eller smörjning påverkar också resultatet. Miljö, maskinens stabilitet och vibrationsdämpning kan vidare förändra skärbarheten.

I praktiken används skärbarhet ofta som jämförelseindex mot ett referensmaterial, eller som del i beräkningar av skärkraft, energianvändning och verktygslängd. God skärbarhet ger lägre verktygsbytefrekvens, lägre energikostnader och bättre ytkvalitet; dålig skärbarhet leder till högre krafter, snabbare slitage och sämre toleranser.

Exempel på utveckling: aluminium och mjuka stål har generellt god skärbarhet, medan härdade stål, vissa titanlegeringar och kolfiberkompositer är svårare att bearbeta. Förbättring uppnås genom lämpliga verktygsmaterial och beläggningar, optimerad skäregonomi samt effektiv kylning och spårhantering.