Skuggningstekniker

Skuggningstekniker är metoder för att återge ljus och mörker i bildkonst och design för att skapa volym och djup. Genom variationer i värde och kontrast får objekt en tredimensionell gestalt och en känsla av plats. Teknikerna används i traditionell ritning och måleri samt i digitalt arbete och arkitekturvisualisering.

Traditionella tekniker inkluderar hatching (skraffering) – parallella linjer i en eller flera riktningar som bygger upp gråskalan; korsskraffering – flera uppsättningar linjer som korsar varandra för tätare mörker; stippling – små prickar som ger jämna övergångar; smutning eller blandning – utjämning av övergångar med finger, tortillon eller mjukt sudd; sfumato – mjuka, nästan oskarpa övergångar mellan färger eller värden. Material som blyerts, kol, bläck och pastell används tillsammans med lämpligt papper för olika texturer.

Inom digitalt bildskapande används liknande principer med verktyg som lager, opacitet och olika penslar. Vanliga metoder inkluderar gradienter, mjuka skuggor och användning av blandningslägen samt masker för att behålla kanter och textur. Digital skuggning gör det möjligt att bygga upp värde stegvis och att korrigera utan att förstöra tidigare skikt.

Praktiskt arbetsflöde brukar börja med att definiera ljuskällan och planera värdeområdet, för att sedan bygga upp mörkare områden i flera lager och jämföra kontinuerligt med referens. Skuggningstekniker är centrala inom porträtt- och landskapsritning,–illustration, design och arkitekturvisualisering, och har sina rötter i studier av chiaroscuro och realistisk återgivning från renässansen till modern tid.