Skadeståndsreglerna

Skadeståndsreglerna utgör den juridiska ram som reglerar ersättning vid skada eller skada på egendom i Sverige. Dessa regler syftar till att kompensera den skadelidande parten för förluster eller skador som orsakats av någon annans ansvariga handling eller underlåtenhet. Skadeståndsrättens grundprincip är att den som orsakar en skada ska bära kostnaderna för de följder som uppstår.

I svensk rätt bygger skadeståndsreglerna främst på skadeståndslagen (1972:232) samt allmänna skadeståndsregler i civilprocesslagen och i brottsbalken. En skada kan vara av olika slag, till exempel kropps- eller hälsoskador, ekonomiska förluster eller skador på egendom. För att en skadelidande ska kunna få skadestånd krävs vanligtvis fyra förutsättningar: skada, orsakssamband, ansvar och skadeståndsplikt.

Skadan måste vara verklig och påvisbar, och det måste finnas ett orsakssamband mellan den skadegörandes handling och skadan. Ansvar innebär att den skadegörande parten handlat på ett sätt som strider mot god sed eller lagar. Skadeståndsplikt innebär att den skadegörande parten måste vara skyldig att ersätta skadan, vilket kan vara fallet om de agerat med vårdslöshet eller grov oaktsamhet.

I vissa fall kan skadeståndsplikt uppstå även om den skadegörande parten inte handlat med vårdslöshet, till exempel vid grova brott eller när det gäller ansvarsförhållanden som regleras i särskilda lagar, som till exempel ansvarsförhållandena mellan bilförare och passagerare.

Skadeståndsbeloppet bestäms vanligtvis utifrån den skadelidandes förluster och eventuella vinst som den skadegörande parten kan ha haft av att orsaka skadan. I vissa fall kan även ersättning för smärta och lidande beviljas. Skadeståndsfrågor hanteras ofta genom förlikning, men om det inte går att komma överens kan ärendet tas upp i domstol.