Självstyren

Självstyren, eller självstyre, är principen att en politisk enhet—såsom ett land, en region eller en kommun—får styra sina egna angelägenheter inom ramen för en överordnad statlig ordning. Begreppet omfattar ofta både politiskt beslutsmandat och administrativa befogenheter som rör lokala frågor, medan centrala myndigheter behåller översyn och regleringsrätt. Självstyre kan vara formellt förankrat i grundlagar och särskilda lagar samt variera i omfattning mellan olika länder och nivåer.

I praktiken används begreppet för olika nivåer av autonomi. Lokal självstyre innebär att kommuner eller regionala enheter har ansvar för uppgifter som gäller skolor, vård, kollektivtrafik, planering och del av skatteuttaget. Denna autonomi finansieras ofta genom lokala eller regionala skatteintäkter och regleras av lagstiftning som styr hur beslut fattas, hur medborgare deltar och hur överlämnade uppgifter granskas.

Rättslig grund och begränsningar varierar mellan rättssystem. I Sverige är kommunalt självstyre uttryckt i lagar som reglerar kommunernas kompetenser och finansiering, medan övriga frågor övervakas av staten. I andra länder finns liknande mekanismer i konstitution, regionala lagar eller särskilda decentraliseringsavtal. Självstyre begränsas alltid av nationell suveränitet och rättsordning; beslut får inte strida mot grundläggande lagar eller nationella intressen.

Historiskt har självstyre utvecklats genom decentralisering och federala eller regionala reformer som syftar till mer anpassade och demokratiska styrformer. Det är ofta föremål för politisk debatt om hur mycket beslutanderätt som bör ligga hos lokala eller regionala nivåer jämfört med centralt ansvar. Contemporary frågor inkluderar regional utveckling, budgetflexibilitet och medborgarnas deltagande i beslutsprocesser.