Självskattningar

Självskattningar är metoder där individer själva anger eller bedömer sitt läge, sina färdigheter eller sin upplevda hälsa. De är ofta strukturerade med frågeformulär, skalor eller checklistor men kan också vara fria reflektioner. Självskattningar används för att få insikt i en persons upplevelser och fungerar bäst som komplement till objektiva bedömningar från andra källor.

Vanliga användningsområden är utbildning, där elever själva utvärderar sin förståelse och lärandeprocess; inom hälso- och sjukvård, där patienters upplevda symtom, funktion och livskvalitet registreras (så kallade patientrapporterade utfallsmått); samt inom forskning och arbetsliv där medarbetares självuppskattning av arbetsfunktion, stress eller arbetstillfredsställelse samlas in. Inom ekonomi och beskattning förekommer även självskattningar i form av självdeklarationer, där personer redovisar sin inkomst och skatt. Det är viktigt att notera att regler och metoder skiljer mellan länder och sammanhang.

Fördelar inkluderar kostnadseffektivitet, bred täckning och ökad patient- eller elevdelaktighet samt möjliggör longitudinal övervakning mellan besök. Begränsningar innefattar subjektivitet, bias (till exempel social desiredness), olika tolkningsnivåer och risk för misskalning. Validitet och reliabilitet stärks ofta genom triangulering med externa bedömningar eller genom standardiserade instrument.

Kritik och etiska överväganden kring självskattningar fokuserar på risk för missförstånd, kulturell bias och integritetsfrågor. När de används bör instruktioner vara klara, instrument validerade för målgruppen och resultat tolkas i kontext tillsammans med kompletterande data.