Självmedvetenhet

Självmedvetenhet är förmågan att uppfatta sig själv som en distinkt enhet och att reflektera över sina egna tankar, känslor och intentioner. Begreppet används inom psykologi, filosofi och kognitionsvetenskap och omfattar både omedelbar upplevelse av sig själv (privat självmedvetenhet) och kunskap om sig själv som härrör från reflektion och socialt samspel (offentlig eller social självmedvetenhet).

Utveckling och dimensioner: hos växande barn framträder självigenkänning i spegeln runt 18–24 månader (spegeltest). Hos människor är självmedvetenhet en komplex och kontinuerlig process som växer med ålder och erfarenhet; kulturella och sociala faktorer formar självkoncept och identitet. Begreppet delas ofta upp i privat självmedvetenhet (tanke- och känsloupplevelser) och offentlig självmedvetenhet (hur andra uppfattar mig).

Neuropsykologi och teori: funktionell neuroimaging visar ofta aktivering i medialt prefrontala cortex och främre cingulate i uppgifter som involverar självreferens. Inom filosofin diskuteras självmedvetenhet i relation till självidentitet, fenomenologi och reflexivitet, där frågan om hur vi uppfattar och tolkar vår egen existens står i centrum. Begreppet kopplas också till teorier om metakognition och social kognition.

Fördjupning och tillämpningar: självmedvetenhet stödjer metakognition, planering, emotionell reglering och socialt beteende samt formar frågor om identitet och moral. Variationer uppträder över olika utvecklings- och neuropsykiatriska tillstånd; exempelvis kan autism spegla annorlunda mönster av självreflektion och socialt självmedvetande, medan överdriven självcentrering kan förekomma vid vissa psykologiska tillstånd.