Seldingerteknik

Seldingerteknik, eller Seldinger-teknik, är en medicinsk metod för perkutant vaskulärt tillträde. Den bygger på att kärlet punkteras med en nål och att en mjuk guidetråd förs genom nålen in i kärlet. Nålens styre tas sedan bort, och en dilator samt en introduktionskanyl förs över guidetråden för att vidga accessen innan en kateter förs över tråden in i kärlet. Tekniken utvecklades av den svenske radiologen Sven Ivar Seldinger på 1950-talet och har blivit standard inom interventional radiologi, anestesi och intensivvård.

Proceduren följer vanligtvis dessa steg: lokalbedövning; kärlpunktion med nål; genom nålen förs en mjuk guidetråd in i kärlet; nålen tas bort; en dilator och därefter en introduktionskanyl förs över guidetråden för att vidga vägen; katetern förs över guidetråden in i kärlet; slutligen tas guidetråden bort och katetern placeras i rätt läge och fixeras.

Användningsområden inkluderar central venös kateterisering via jugularis eller subclavia, arteriell access (till exempel radialt eller femoralis), perkutana dräneringar, nefrostomi och vissa biliära eller peritoneala dräneringar. Den modifierade Seldinger-tekniken används ofta tillsammans med introduktor och dilatorer, samt ultraljuds- eller fluoroskopisk bildhjälp för att öka säkerheten. Fördelarna är minimal invasivitet, snabb tillgång och bred klinisk användning; riskerna innefattar kärlskada, hematom, infektion, luftemboli och katetersmissplacering.

Modern klinisk praxis betonar användningen av bildstöd som ultraljud och fluoroskopi för att öka säkerheten och precisionen vid Seldingerinläggningar. God aseptik och erfarenhet hos operatören är också viktiga faktorer för att minimera komplikationer.