Seismiska

Seismiska är ett svenskt adjektiv som används inom geofysik och geologi för att beskriva fenomen som härrör från jordens skakningar eller från artificiella källor. Termen används i samband med seismologi, som studerar hur seismiska vågor uppförs, sprids och avslöjar egenskaper hos jordens inre. Seismiska data samlas av seismografer vid stationer runt om i världen och används för att analysera jordens struktur, från jordskorpan till kärnan, samt för att lokalisera och karakterisera jordbävningar.

Seismiska vågor delas oftast in i P-vågor, som är de snabbaste och först passerar genom både fast sten och vätska, S-vågor, som inte kan färdas genom vätskor och därmed ger information om jordens inre fasta delar, samt ytvågor som rör sig längs jordytan och ofta orsakar mest skada. Genom att mäta tidpunkter då vågor når olika stationer kan forskare rekonstruera avstånd, riktning, källa och ibland djupet till jordbävningar. Seismiska studier används också inom prospektering, där reflektion och refraction av vågor avslöjar lagerordning och täthet i berggrunden.

I praktiken används seismiska metoder i byggnadsteknik för att bedöma seismisk sårbarhet och i ingenjörsdesign för att dimensionera strukturer mot jordbävningar. Inom geologi och geofysik används seismiska tekniker för att kartlägga jordens inre, spårning av tektoniska plattor och studier av mantelns egenskaper. Historiskt utvecklades seismografer och analytiska metoder under 1800- och 1900-talen, och dagens seismologi kombinerar fältobservationer med avancerade datorbaserade modeller.