Rörförstärkare

Rörförstärkare, eller vakuumrörförstärkare, är elektroniska förstärkare som använder vakuumrör som aktiva komponenter för att förstärka elektriska signaler. De används främst inom ljudteknik och radioteknik samt i gitarrförstärkare där de bidrar till en särskild ton och ett specifikt dynamiskt beteende. En grundläggande rörförstärkarkrets består av rören katod, styrgrid och anod, samt passerande komponenter och en effektförsörjning.

Röret arbetar genom att värma katoden så att den avger elektroner. Strömmen mellan katod och anod regleras av styrgrinden, vilken styrs av ingångssignalen. Olika rörtillstånd används, såsom triode, tetrode och pentode, ofta i flera steg för att uppnå större förstärkning. I de flesta konstruktioner används en utgångstransformator som omvandlar de höga impedanser röret normalt presenterar till låg impedans som kan driva en högtalare.

Rörförstärkare kännetecknas av en viss tonbalans och tydliga övertoner när de överdrivs. Tonen upplevs ofta som varm och organisk jämfört med vissa solid-state-lösningar, särskilt i hur de hanterar dynamik. Förstärkaren påverkas av rörens typ och antal, bias, och hur den belastas. Nackdelar inkluderar högre värmeutveckling, större vikt, längre uppstartstid och mikrofoniska effekter vid vibrationer eller dålig mekanisk avkoppling.

Historiskt dominerade rörförstärkare före transistorernas genomslag och var standard inom radio, hi-fi och gitarrljud under större delen av mitten av 1900-talet. Även om transistorer har ersatt många användningsområden lever rörförstärkare kvar som föredragna i boutique-ljudutrustning och hos entusiaster som söker en särskild ljudkaraktär. Rörets bias kräver noggrannhet och rätt nätspänning för stabil drift.