Rättstillämpning

Rättstillämpning är den process genom vilken lagar och andra rättsregler görs gällande i konkreta fall av domstolar och offentliga myndigheter. Den omfattar tolkning av lagtext, tillämpning av normer i praktiska situationer och avgöranden i civil-, straff-, förvaltnings- och administrativa ärenden. I Sverige leds rättstillämpningen av domstolarna samt av förvaltningsmyndigheter som beslutande organ och myndigheter som handlägger ärenden och verkställer beslut.

Vanliga tolkningsmetoder är bokstavstolkning, systematisk tolkning, teleologisk (ändamålsinriktad) tolkning samt historisk tolkning med stöd av förarbeten. I praktiken används ofta en kombination av metoder för att klargöra lagens mening i det aktuella fallet. Andra principer som kan spela in är lex specialis och lex posterior inom rättsförhållanden, samt proportionalitetsprövning i EU-rättsliga frågor.

Rättstillämpningen vilar på rättskällor som lagtext, förarbeten, rättsfall och rättsvetenskaplig doktrin. Domstolarnas prejudikat och vägledande avgöranden bidrar till rättsutvecklingen, medan EU-rätt och Europakonventionen påverkar tolkningen i gränsöverskridande eller grundläggande rättighetsfrågor. Praktiken ska utföra rättssäkerhet, likabehandling och förutsebarhet i beslutsprocessen.

Sammanfattningsvis är rättstillämpning en central funktion i rättssystemet som översätter abstrakta normer till konkreta beslut och bidrar till rättsordningens konsistens och anpassning till samhällets förändringar.