Ritningslära

Ritningslära, eller ritningskunskap, är studiet av hur man avbildar objekt i två dimensioner genom olika tecknings- och projektionstekniker. Den omfattar både frihandsteckning och tekniska ritningar samt de principer som styr hur former, proportioner och ytor överförs till papper eller digitala medier.

Historiskt har ritningslära varit central inom konstutbildning och konstruktion. I Sverige och andra nordiska länder utvecklades disciplinen inom skolor i bild- och industriskolor på 1800- och 1900-talen, med influenser från klassisk ritkonst, perspektivteori och arkitektonisk projektion. Med datorisering har området i dag ofta inkluderat digital ritning och CAD, samtidigt som grundläggande färdigheter i frihand behålls.

Huvudområden inom ritningslära inkluderar frihandsteckning, där observation, volym och linjers riktning tränas; proportioner och anatomi vid figurteckning; ljus och skugga för volymuppfattning samt perspektivteori (en-, två- och flerapunktsperspektiv). Inom teknisk ritning behandlas ortografisk projektion, isometriska vyer, måttsättning och ritningsnormer som underlättar kommunikation mellan ritare och byggare.

Undervisningen kombinerar oftast observation och konstruktion av former med uppgifter i stilleben, arkitekturvy och snabba skisser för att utveckla handens kontroll och visuellt språk. Modern ritningslära kopplar traditionella färdigheter till digitala verktyg och arbetsflöden, så att ritningar och modeller används som kommunikationsmedel i design, arkitektur och ingenjörsvetenskap.