Rehabilitationskontexten

Rehabilitationskontexten syftar på de sammanhang där rehabilitering planeras, genomförs och utvärderas. Den omfattar kliniska miljöer, socialt stöd, arbetsliv och gemenskap, samt hur olika aktörer samverkar för att återföra funktion och delaktighet till personer som har fått skada, sjukdom eller funktionsnedsättning.

Den är multidisciplinär och patientcentrerad. I praktiken samverkar vårdgivare, patienter och anhöriga med yrkesgrupper som fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, socionomer samt beslutsfattare och arbetsgivare. Målen är att förbättra funktion, främja självständighet och främja livskvalitet i vardagen.

Faktorer som formar rehabilitationskontexten inkluderar individens fysiska och kognitiva status, motivation, socialt stöd, miljöanpassningar, tillgång till resurser och organisatoriska arbetssätt. Miljöerna kan vara sjukhus, rehabiliteringscenter, hemmet eller arbetsplatsen, där olika insatser och stöd erbjuds. Tekniska hjälpmedel och teknologiska lösningar spelar ofta en roll i återhämtningen.

Teoretiska ramverk innefattar biopsykosociala modellen, samt personcentrerad vård och delaktighetsorienterade arbetsmetoder. Dessa riktlinjer används för att planera målinriktade, anpassade interventioner som tar hänsyn till individens resurser och kontext.

Bedömning och utvärdering fokuserar på funktionella förmågor, aktiviteter i vardagen (ADL), delaktighet i samhälle och arbetsliv samt livskvalitet. Patientrapporterade utfall (PROMs) och målbaserade uppföljningar används för att följa framsteg och anpassa insatserna.

Framtiden präglas av teknisk utveckling, telerehabilitering och ökade krav på jämlik tillgång till rehabilitering över olika vårdnivåer och grupper.