Placerbrytning

Placerbrytning är en form av gruvdrift där tunga mineral utvinns ur lösa avlagringar som bildats i vattenmiljöer. Vanliga miljöer är floder och deras stränder, sand- och grusavlagringar i deltaområde samt kustnära sediment och sjöstränder. Sådana placerförekomster uppstår när bergsmaterial bryts ner av erosion och de tyngre mineralpartiklarna avsätts i sediment under vatten; lättare material förflyttas bort med strömmen medan de tyngre mineralerna ackumuleras i bottnarnas kärnor eller i smala fack.

Vanliga mineral som utvinns ur placerförekomster är guld, men även andra tunga mineraler och ädelstenar kan förekomma, till exempel diamant, titanmineraler som ilmenit och magnetit samt zirkon och rutile. Placerbrytning är ofta kopplad till lokala geologiska förhållanden och marknadens efterfrågan på mineralerna.

Metoderna för placerbrytning är historiskt varierande. Prospektering innefattar geologiska kartläggningar och provtagning för att avgöra om en sedimenthög innehåller kommersiella koncentrationer. Den praktiska utvinningen har traditionellt använts med panning, silar, sluicer och gravitationsmetoder; i modern tid används ofta maskinell utrustning som grävmaskiner och små dredges i kombination med vattenrörelser för att separera tyngre mineral från sedimentet. I kust- och sjöområden kan hydraulisk grävning och rensning förekomma.

Miljömässiga och reglerande aspekter är centrala. Placerbrytning kan påverka vattendrag, sedimentflöden och habitat för vattenlevande organismer, samt leda till erosion och spridning av föroreningar. Därför krävs ofta tillstånd, miljökonsekvensbedömningar och åtgärder för återställning av land och vatten. Ekonomiskt bygger placerbrytning på mineraltillgångens värde, beräknad avkastning och kostnader för utrustning, arbetskraft och regleringar.