Organförstoring

Organförstoring är processen att bevara donerade organ före transplantation med syftet att bevara deras struktur och funktion tills de används. Genom att sänka kroppens metabolism och temperatur minskar man skador orsakade av syrebrist och reperfusion under transport och väntetid.

De vanligaste metoderna är kallförvaring och maskinperfusion. Vid kallförvaring placeras organet i nutritiva eller syrehållande lösningar vid cirka 2–8 °C, vilket bromsar metabolismen men begränsar hur länge det kan lagras. Maskinperfusion innebär att organet kontinuerligt pumpas med en lösning, ibland vid låga temperaturer (hypoterm) eller vid kroppstemperatur (normoterm), vilket gör att man bättre kan bedöma funktion och minska skada. Användningen varierar beroende organ och program. Vanliga lösningar inkluderar UW-lösningar och Custodiol HTK.

Organspecifika anpassningar: Njurar lagras framför allt med kallförvaring eller hypoterm maskinperfusion; Levern är särskilt känslig och förvaras ofta i HTK- eller UW-lösningar; Hjärtan lagras vanligtvis kallt men normoterm perfusion används i utvärderings- och rehabiliteringssyfte; Lungor bedöms ofta med maskinperfusion för funktion innan transplantation.

Utmaningar och utveckling: Forskningen fokuserar på att förlänga den tolererade ischemitiden, förbättra bedömning av organets funktion och öka tillgången till transplantationsbara organ. Riktlinjer och reglering varierar mellan länder, men internationella organtransplantationsorganisationer publicerar standarder för protokoll och säkerhet.