Ordrekonformitet

Ordrekonformitet är ett begrepp inom lingvistik och lexikografi som beskriver i vilken grad ett ords böjningsformer överensstämmer med det produktiva böjningsmönstret i ett språk. Begreppet omfattar stavning, morfemförändringar och hur dessa kopplas till grammatiska kategorier som genus, numerus och tempus. En hög ordrekonformitet innebär att de flesta böjningsformer kan härledas från ett litet regelset eller ett tydligt paradigm, medan låg konformitet pekar mot irregulariteter eller avvikande former.

Metodiskt används ordrekonformitet i korpuslingvistik, ordboksarbete och utveckling av språkteknologiska verktyg. En vanlig ansats är att jämföra observerade böjningsformer med ett referensparadigm baserat på språkets grammatik eller ett lemmatiserat korpus. Konformiteten uttrycks ofta som en andel av former som följer förväntat mönster eller som ett medelavstånd mellan observerade och förväntade former. I språk med många oregelbundenheter är konformiteten lägre.

Användningar inkluderar lexikonproduktion, där hög konformitet underlättar omfattande böjningslistor, samt utveckling av morfologiska analysverktyg och maskinöversättning. Begreppet hjälper också till att kartlägga regelbundenhetens omfattning över olika ordklasser och språk.

Begränsningar är att ordrekonformitet kräver en tydlig referensram och kan variera mellan dialekter, register och historiska skeenden. Begreppet fångar inte semantiska avvikelser eller förändringar som inte påverkar morfologin.