Nollbasbudgetering

Nollbasbudgetering, eller zero-based budgeting, är en metod inom ekonomistyrning där varje kostnad och varje budgetpost måste motiveras från grunden vid varje budgetförfarande. Till skillnad från inkrementell budgetering, där befintliga belopp används som bas och endast mindre justeringar görs, börjar nollbasbudgeteringen vid noll och varje utgift räknas som en ny sak som kan godkännas eller avfärdas.

Processen innebär vanligtvis att verksamhetsmål och förväntade resultat fastställs; alla aktiviteter kartläggs och kopplas till kostnadsdrivare; varje kostnad byggs upp från noll och måste motiveras; alternativ som minimerar kostnader eller höjer nytta utvärderas; beslut om resursfördelning fattas utifrån kostnadseffektivitet och strategisk betydelse; och uppföljning sker mot uppsatta mål.

Metoden utvecklades av den amerikanske konsulten Peter Pyhrr på 1970-talet och blev populär i företagsstyrning som ett sätt att kraftigt minska onödig kostnad och öka ansvarstagande. Sedan spreds nollbasbudgetering till offentliga sektorer och större organisationer över flera länder, där den används för att ompröva prioriteringar och förbättra resultat.

Fördelen inkluderar ökad kostnadstransparens, bättre sammanband mellan budget och strategi, minskad svinn samt ökat fokus på värde och effekt.

Nackdelar inkluderar tids- och resurskrävande process, krav på hög kvalitet på data, risk för överdriven kortsiktighet och underfinansiering av viktiga men mindre synliga insatser, samt behov av starkt ledarskap och god styrning.

I praktiken fungerar nollbasbudgetering bäst i organisationer med tydlig politisk eller strategisk vilja, adekvat IT-stöd och där man vill ompröva prioriteringar regelbundet.