Mätningsmodellen

Mätningsmodellen är en del av de statistiska ramverk som används inom strukturella ekvationer (SEM) och beskriver hur latenta konstruktioner mäts av observerbara indikatorer. Den separerar den sanna variansen hos en konstruktion från mätfel och anger hur varje indikator relaterar till den underliggande latentvariabeln genom en faktor-laddning. Mätingsmodellen utgör grunden för att validera hur väl ett mätinstrument fångar ett teoretiskt begrepp.

I en mätningsmodell förekommer latenta variabler och observerbara indikatorer. Latenta variabler är inte direkt mätbara; indikatorerna utgör mått på dem. Varje indikator bär en faktor-laddning som anger styrkan i relationen till den latenta variabeln, samt ett fel- eller resideterm som fångar mätfel och unik varians. Det finns två huvudsakliga typer: reflektiv (indikatorerna speglar den latenta variabeln) och formativ (indikatorerna formar den latenta variabeln).

Utvärdering görs ofta med konfirmatorisk faktoranalys (CFA) inom SEM. Man bedömer modellens passform med mått som CFI, TLI och RMSEA, samt reliabilitet och validitet. Viktiga begrepp är composite reliability och den genomsnittliga förklarade variansen (AVE), samt diskriminant validitet mellan olika konstruktioner. Mätningsinvarians kan undersökas över grupper för att säkerställa att instrumentet fungerar likadant.

Användningsområden inkluderar psykologi, sociologi, marknadsföring och utbildningsvetenskap där man utvecklar och validerar skalor och mätinstrument. Begränsningar innefattar krav på tillräcklig sampelstorlek, antaganden om linjära relationer och risk för korsladdningar eller metodbias som kan påverka giltigheten av mätningen.