Matsmältbarhet

Matsmältbarhet är andelen av ett näringsämne i en föda som kan brytas ner och absorberas i tunntarmen genom kroppens enzymatiska nedbrytning. Den beskriver hur stor del av innehållet som kroppen faktiskt kan ta upp och använda som energi eller byggmaterial. Begreppet skiljer sig från biologisk tillgänglighet, som även omfattar hur den absorberade delen används i kroppen.

Mätning sker främst i näringsstudier på människor. Total matsmältbarhet bedöms genom att jämföra näringsinnehållet i födan med mängden näring som lämnar kroppen i avföringen. I vissa studier undersöks ileal digestibility för att uppskatta vad som absorberas före tjocktarmen. Inom djurfoder används liknande begrepp som metaboliserbar energi.

Faktorer som påverkar inkluderar livsmedlets kemiska sammansättning och textur, bearbetning och kokning, fiberinnehåll samt antinutrients som fytinsyra. Individuella faktorer som ålder, tarmflora, enzymproduktion och sjukdomstillstånd påverkar också matsmältbarheten. Vissa näringsämnen är naturligt mer eller mindre receptiva till nedbrytning; till exempel absorberas enkla sockerarter lättare än många kostfiberrelaterade kolhydrater.

Praktiska exempel är att laktos har hög matsmältbarhet hos många vuxna men betydligt lägre hos laktosintoleranta. Växter som innehåller resistent stärkelse kan ha reducerad matsmältbarhet. För att bedöma näringsvärde används ofta mått som metaboliserbar energi och nettokalorier. För kostrådgivning är det viktigt att känna till skillnader i matsmältbarhet mellan livsmedel och mellan individer, eftersom det påverkar energiintag och näringsstatus.