Matriceffekter

Matriceffekter är fenomen där komponenter i ett prov påverkar mätningen eller detektionsförmågan hos en analytisk metod. Drag i spetsen är att oförutsedda ämnen i provet kan förändra signalens styrka eller tändbarhet, vilket gör det svårt att få korrekta kvantitativa resultat. Fenomenet är särskilt vanligt inom masspektrometri och andra tekniker som använder jonisering eller känsliga detektorer, men kan förekomma i olika spektroskopiska analyser.

Orsakerna till matriceffekter varierar. I masspektrometri, särskilt med elektrosprayjonisering, kan matrikskomponenter konkurrera om laddning eller ioniseringsresurser och därmed orsaka signalförsvagning (ion-suppression) eller ibland signalförstärkning. Ämnen som är högkoncentrerade i provet, såsom lipider, sockerarter, salter och proteiner, kan påverka dropp- och ytenheter i instrumentet. Resultatet blir ofta skeva kalibreringskurvor och minskad reproducerbarhet.

För att hantera matriceffekter används olika strategier: matrisanpassad kalibrering (kalibrering i liknande matrik), interna standarder som är isotopmärka och därför följer matrikseffekter, provförberedelse och rening (t.ex. solid-phase extraction), optimering av separation och jonisering, samt dilution och standardtilläggsmetoder.

Användningsområden inkluderar klinisk diagnostik, miljöanalys och livsmedelssäkerhet, där tillförlitlighet i kvantifiering är avgörande. Utvärdering av matriceffekter är en vanlig del av metodutveckling och validering för att säkerställa att resultat är jämförbara över olika prover och matrikser.