Magnetresonansbilde

Magnetresonansbilde, ofta kallat MRI-bild eller helt enkelt magnetresonansbild, är den bild som framställs vid magnetresonansavbildning (MRI). Metoden bygger på att starka magnetfält och radiovågor påverkar protonernas magnetisering i kroppens vävnader. När protonerna återgår till sin jämviktsorientering avges signaler som fångas av mottagaren och används för att skapa detaljerade bilder med hög mjukvävnadskontrast.

Genom olika bildsekvenser kan man framställa bilder som skiljer sig i vävnadsparametrar. T1-viktade bilder ger bra översikt av anatomi och fett, medan T2-viktade bilder betonar vätska och ödem. FLAIR förstärker synligheten för patologiska förändringar i hjärnan genom att minska signal från fria vätskor. Diffusion-weighted imaging används för att upptäcka akut ischemisk skada och andra cellstruturer. Andra sekvenser används för att bedöma blodflöde, kärlstrukturer och vävnadsdiffusion eller perfusion.

Användningsområdena för magnetresonansbilde är breda och inkluderar neurobildning, ryggmärg och rörelseapparat, samt undersökningar av inre organ som lever, njurar, prostata och hjärta. Fördelarna består i hög mjukvävnadskontrast och avsaknad av joniserande strålning. Begränsningar inkluderar längre undersökningstider, känslighet för patientens rörelse samt kostnad och tillgång. Säkerhetsaspekter omfattar risker vid metallföremål i useende magnetfält och potentiella biverkningar vid kontrastmedel, särskilt hos njurviktiga patienter.

Historia: MRI utvecklades under 1970- och 1980-talen, med nyckelbidrag från forskare som Paul Lauterbur och Peter Mansfield. Idag är magnetresonansbilde en av de mest använda bildteknikerna inom medicin.