Låganrikat

Låganrikat uran är en term som används inom kärnteknik och icke-spridning för att beskriva uran där U-235-andelen överstiger den naturliga nivån men understiger 20 procent. Naturligt uran innehåller cirka 0,7 procent U-235, och låganrikat uran används vanligtvis i civila kärnkraftsbränslen med U-235-andelar som ofta ligger mellan cirka 3 och 5 procent, även om det kan vara högre inom vissa applikationer. Gränsen vid 20 procent definierar vad som räknas som låganrikat respektive höganrikat (HEU).

Tillverkningen av låganrikat uran sker främst genom gascentrifugering av uranhexafluorid (UF6) i anrikningsanläggningar. En del av det uran som avges under processen kallas för “tails” eller avfall och har en ännu lägre andel U-235. Processen kräver avancerad teknologi, låga och kontrollerade arbetsmiljöer samt strikta säkerhets- och säkerhetsåtgärder.

Användning: Låganrikat uran används i huvudsak som bränsle i civila ljusbärarreaktorer, såsom pressuriserade vattenreaktorer (PWR) och tvåvägiga vattenreaktorer (BWR). Detta bränsle möjliggör kontrollerad fission och elproduktion medan det fortfarande är svårt att omvandla till vapenanrikat material utan ytterligare omfattande teknik. Vissa forskningsreaktorer kan använda lägre eller varierande nivåer av låganrikat uran inom säkra ramar.

Reglering och polis: Låganrikat uran är föremål för internationell övervakning och reglering bland annat genom IAEA:s tillsyn och icke-spridningsavtalet (NPT). Exportkontroller och ansvarsfull hantering hanteras av Nuclear Suppliers Group och nationella licensieringssystem för att förhindra spridning och obehörig åtkomst.