Luftutandning

Luftutandning, eller utandning, är den fas i andningscykeln då luft lämnar lungorna. Vid vila och normal andning är utandningen i huvudsak passiv och drivs av elasticiteten i lungorna och bröstkorgen. Efter en inandning slappnar diafragma och de yttre interkostalmusklerna av, bröstkorgen minskar i volym och alveolärt tryck blir något högre än atmosfärstrycket, vilket får luften att strömma ut tills trycket är lika med omgivningen.

Vid fysiskt arbete ökar behovet av ventilation och utandningen kan bli aktiv. Abdominalmusklerna och inre interkostalmusklerna används för att kraftigt pressa luften ur lungorna, vilket minskar bröstkorgens volym snabbare och ökar trycket i alveolerna.

Regleringen sker i andningscentra i hjärnstammen. Medulla oblongata och pons kontrollerar rytm och djup, medan kemoreceptorer registrerar förändringar i CO2, pH och O2 och justerar andningen. Voluntär kontroll via cerebrala områden kan också påverka andningen i viss mån.

Betydelse: utandningen avgör hur effektiv ventilationen blir och hur mycket koldioxid som avges samt hur syrgasmättnaden upprätthålls. I klinisk praxis används mått som tidalvolym och minutventilation för att bedöma respirationen. Vid vissa lungsjukdomar, till exempel astma eller KOL, kan utandningen bli längre arbetskrävande eller förlångsam.