Ljusreceptorerna

Ljussreceptorerna är ögats sensoriska celler som uppfattar ljus och omvandlar det till elektriska signaler som hjärnan kan tolka. De finns i näthinnan och är avgörande för både bildseende och kroppens ljusmätning.

De två huvudsakliga typerna är stavar och tappar. Stavar är mycket känsliga för ljus och dominerar i näthinnans perifera delar, där de möjliggör syn i svagt ljus men ger ingen färgseende. Tapparna kräver starkt ljus och ger färgseende samt hög upplösning; de är koncentrerade i centralnäthinnan, särskilt i fovea. Tapparna finns i tre typer med olika pigment som är känsliga för respektive våglängder (L-, M- och S-opsiner). Utöver dessa finns intrinsically photosensitive retinal ganglion cells (ipRGCs) som innehåller melanopsin och bidrar till icke-bildande ljusfunktioner som reglering av circadian rytmer och pupillreflex.

Phototransductionen sker i fotoreceptorerna när ljus träffar fotopigmenten som består av opsinprotein bundet till retinal. I mörker är cGMP-nivåerna höga, Na+-kanaler hålls öppna och cellen depolariserad, vilket ger konstant glutamatsignalering till nästa cellgrupp. Vid ljus träffas retinalet och isomeriseras från 11-cis till all-trans form, vilket aktiverar opsinet och via G-Protein (transducin) och PDE sänker cGMP-nivåerna. Na+-kanalerna stängs, cellen hyperpolariseras och glutamatfrisättningen minskar. Denna förändrade signal färdas sedan genom bipolära och gangliecellernas nätverk till nervus opticus och vidare till hjärnan för bearbetning.

Skador på fotoreceptorerna kan leda till nattblindhet, färgseendeförlust eller central synnedsättning beroende på vilka celler som påverkas.