Lagringstidsbegränsningen

Lagringstidsbegränsningen, eller principen om begränsad lagring av personuppgifter, är en central bestämmelse inom EU:s dataskyddslagstiftning och den svenska tillämpningen av den. Den innebär att uppgifter inte får sparas längre än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka de samlades in eller senare behandlades. När ändamålen uppnåtts ska uppgifterna raderas, återkategoriseras eller göras omotillgängliga.

Enligt den grundläggande principen får personuppgifter inte behållas längre än nödvändigt. I praktiken krävs därför tydliga tidsramar och en regelbunden översyn av vilka uppgifter som lagras, varför de lagras och hur länge. Man kan även göra avvägningar för arkivering i allmännyttig mening, vetenskaplig forskning eller statistik, enligt särskilda bestämmelser och med lämpliga skyddsåtgärder såsom anonymisering eller pseudonymisering.

Tillvägagångssättet kräver dokumentation och ansvarsskyldighet hos den som behandlar uppgifterna. Organisationer bör upprätta lagringspolicyer eller retention schedules, genomföra regelbundna rensnings- eller anonymiseringsrutiner och vid behov justera lagringsperioderna i takt med nya syften eller rättsliga krav. Lagringstidsbegränsningen står i samklang med principerna om dataminimering och privacy by design.

Relation till rättigheter: registrerade har rätt att få uppgifter raderade när de inte längre är nödvändiga, under förutsättning av tillämpliga undantag och lagkrav. Överträdelser kan leda till tillsynsmyndighetsåtgärder och böter enligt tillämplig dataskyddslagstiftning.