Käkbenet

Käkbenet, eller mandibula, är det största och starkaste benet i ansiktet. Det utgör underkäken och håller de nedre tänderna i alveolära utskott. Armen i mitten består av två halvor som förenas vid mandibula-symfysen under tidig barndom.

Anatomi och ytor: Kaket består av en horisontell kropp (corpus mandibulae) och två uppåtriktade ramus mandibulae. Från ramus utgår processus coronoideus och processus condylaris, separerade av incisur mandibulae (käftnacke). Alveolarprocessen bär de nedre tänderna. På den mediala ytan löper mandibularkanalen där nerver och kärl passerar; mandibularforamen ger in inferior alveolar nerve, som förgrenar sig till mental- och incisiva nerver. Mentala foramen påframsidan av kroppen ger mentalt nervutträde. Blodförsörjningen sker främst via artärer i maxillarisgrenen, bland annat inferior alveolar artery.

Funktion och muskelfästen: Käkbenet utgör stödet för tänderna och möjliggör tuggning. Muskelgrupperna som fäster i käkbenet inkluderar masseter, temporalis och pterygoiderna, vilka tillsammans kontrollerar upp- och nedrörelse, protrusion, retrusion och lateral rörelse av underkäken.

Led och rörelse: Käkbenet bildar tillsammans med os temporalis temporomandibulärleden (TMJ). Condylen i käkbenets ramus bildar en synovialled med fossa temporalis och en disk som möjliggör både rotations- och glidrörelser under tuggning.

Utveckling och klinik: Käkbenet bildas genom mestadels intramembranös benbildning; kondylens del har viss endochondral variation. Halvorna fusioneras i tidig barndom. Kliniskt är våld mot käkbenet vanligt vid ansiktstrauma och kan orsaka frakturer i kroppen eller i ramus. Nerver och teorierna kring TMJ-dysfunktion och tandimplantat påverkar käkbenets funktion och hälsa.