Korrosivitet

Korrosivitet är ett begrepp som beskriver hur sannolikt det är att en miljö eller ett ämne orsakar materialförändringar genom kemiska eller elektrochemiska reaktioner. En hög korrosivitet innebär snabb degradering av material, oftast metaller, men även betong och andra konstruktioner kan påverkas.

Faktorer som påverkar korrosiviteten inkluderar materialets kemiska sammansättning och mikrostruktur, närvaro av vatten eller fukt, temperatur, pH-värde samt förekomst av syror, baser och salter i miljön. Elektriska ledare i lösningar och mikroorganismer kan också bidra till korrosion genom olika biologiska eller elektrokemiska mekanismer.

De vanligaste mekanismerna hos metaller är elektrolytisk korrosion, där anodiska och katodiska områden i ytan leder till metallförlust genom oxidation. Andra mekanismer är pitting (lokal hålbildning), galvanisk korrosion när två metaller finns i kontakt i en elektrolyt, samt crevice- och sprickkorrosion. I betong kan korrosion av innerskal uppstå när klorider når armeringen eller genom karbonatisering som förväntar minskat skydd.

Bedömning och mått på korrosivitet används för att uppskatta korrosionshastighet. Vanliga mått är massförlust per tidsenhet samt elektriska mått som polarization resistance eller impedansspektroskopi. Det finns standarder och tester som behandlar atmosfärisk korrosion och industriella miljöer för olika material.

Motåtgärder inkluderar val av korrosionsbeständiga material, ytbeläggningar och katodiskt skydd, samt användning av korrosionsinhibitorer. Miljön kan också justeras genom att kontrollera fukt, temperatur och kemikalier för att minska korrosiviteten. Kunskap om korrosivitet används i design, underhåll och kostnadsberäkningar.