Kopplingsformen

Kopplingsformen är ett begrepp inom språkvetenskapen som beskriver hur ord och fraser kopplas samman i satser med hjälp av kopplingsord, konjunktioner och relativa pronomen. Begreppet omfattar både koordinering och subordination samt hur olika delar av en sats förbinds så att betydelsen blir sammanhållen. I svensk grammatik används termen ofta för att tala om hur bisatser och relativa fraser är kopplade till huvudsatserna.

Inom kopplingsformen ryms flera huvudtyper. Konjunktionen delas vanligen in i koordinerande konjunktioner som binder ord eller satser av lika status, till exempel och, men, eller. Subjunktioner eller underordnande konjunktioner som inleder bisatser exempelvis att, om, när, eftersom, även om, styr relationen mellan huvudsats och bisats och anger betydelse som mål, villkor eller tid. Relativpronomen utgör en annan del av kopplingsformen och kopplar en relativ bisats till ett antecedent, till exempel som, vilken, vilket, vars. Dessa kopplingsformer kan också bära viss böjnings- eller genus-/nummermarkering i vissa sammanhang.

Syntaktiska egenskaper är centrala för kopplingsformen. I svenska placeras bisatser ofta efter huvudsatserna och verbet i bisatsen tenderar att hamna i slutet av satsen, vilket skiljer dem från huvudsatser där verbet ofta är nära början. Kopplingsformerna är därmed centrala för satsstruktur och meningsbyggnad, och deras användning påverkar tydlighet, fokus och ordföljd. Begreppet används också i språklig undervisning och i tvärvetenskaplig forskning om språk typologi, historia och variation mellan dialekter och språk.