Klådor

Klådor, pluralformen av klåda i svenska, avser pruritus eller klåhews sensation som väcker en vilja att klia. Inom medicinen beskriver termen en sensorisk upplevelse som kan vara lokaliserad eller utbredd och som förekommer vid ett brett spektrum av hudsjukdomar samt vid vissa systemiska tillstånd.

Orsakerna till klådor är många och delas ofta in i hudrelaterade och systemiska orsaker. Vanliga hudorsaker är eksem, psoriasis, kontaktdermatit, svampinfektioner, torr hud och insektsbett. Systemiska orsaker inkluderar njursjukdom, leversjukdom och gallvägssjukdomar, sköldkörtelrubbningar, järnbrist och vissa cancersjukdomar. Även läkemedel, graviditet och psykologiska faktorer kan bidra. I vissa fall är klådan neuropatisk eller idiopatisk utan uppenbar hudförändring.

Mekanismen för klåda är komplex och involverar både perifera nervfibrer i huden (blodkärsledade C-fibrer) och centrala nervbanor i hjärnan. Medlare som histamin och cytokiner (t.ex. IL-31) spelar roller, men inte all klåda är histaminberoende. Det finns både historiskt histaminberoende och icke-histaminberoende vägar, vilket påverkar behandlingens effekt.

Diagnostik och behandlingaim: klinisk bedömning med noggrann historia och hudundersökning. Vid långvarig eller svår klåda kan laboratorier, hudskrapningar eller avbildning krävas för att utesluta systemiska orsaker. Behandlingen fokuserar på att identifiera och åtgärda underliggande orsak, återfukta huden med emollientia, använda lokala antiinflammatoriska medel vid behov, och i vissa fall systemiska mediciner eller ljusbehandling. Vid neuropatisk eller recidiverande klåda kan läkemedel såsom gabapentinoider eller andra antipruritiska läkemedel övervägas.