Klorforbindelser

Klorforbindelser är kemiska föreningar som innehåller minst ett kloratom. De delas vanligen in i två huvudgrupper: inorganiska klorider, där klor är bundet till metalljoner, till exempel natriumklorid (NaCl) och kaliumklorid (KCl); samt organiska klorförbindelser där kol-klorbindningar dominerar. Exempel på organiska klorförbindelser är kloroform (CHCl3), koltetraklorid (CCl4), vinylklorid (C2H3Cl) och en bred grupp av klorerade lösningsmedel samt klorerade främst framställda plaster och bekämpningsmedel. Många klorförbindelser har betydande industriell användning men olika egenskaper och faror beroende på struktur och klornivå.

Användning och funktioner är breda. Klorförbindelser används i plastindustrin för tillverkning av polyvinylklorid (PVC), som lösningsmedel och råvaror i kemisk industri, samt i desinfektions- och vattenreningsprocesser (till exempel natriumhypoklorit och klorgas). Inom jord- och vattenbruk har vissa klorerade ämnen historiskt använts som bekämpningsmedel, medan flera klorerade organiska föreningar länge var vanliga lösningsmedel eller mellanprodukter i syntetiska kemikalier.

Miljö och hälsa varierar avsevärt mellan ämnena. Vissa klorförbindelser är persisterande och bioackumulerande och kan vara giftiga eller carcinogena, exempelvis vissa PCB- och klorerade bekämpningsmedel. Andra är relativt ofarliga i små mängder, men kan bli problematiska som luft-, vatten- eller markföroreningar. Hantering och reglering fokuserar på riskbedömning, avfallshantering och begränsningar för särskilda ämnen.

Regulatoriskt är klorförbindelser föremål för flera internationella och nationella regelverk. Stockholmskonventionen reglerar särskilda persisterande organiska klorförbindelser, medan REACH och CLP-riktlinjer används inom EU för klassificering, märkning och riskkommunikation.