Klimatkänslighet

Klimatkänslighet är ett mått på hur känsligt klimatet är för en förändring i radiativ forcing, till exempel ökade mängder växthusgaser i atmosfären. Den vanligaste definitionen är den jämviktliga temperaturökningen globalt när koldioxiden har fördubblats.

Två centrala begrepp används: Equilibrium Climate Sensitivity (ECS) och Transient Climate Response (TCR). ECS anger den långsiktiga uppvärmningen när systemet har kommit i jämvikt efter en CO2-dubbling. TCR beskriver uppvärmningen under de första decennierna av forcingen. Rekommenderade intervall är ECS cirka 1,5–4,5 °C och TCR cirka 1,0–2,0 °C.

Återkopplingar, särskilt vattenåterkoppling, albedo (snö och is), samt moln, är de största källorna till osäkerhet. Olika modeller fångar molnfeedback olika och bidrar till spridningen i uppskattningarna. Dessutom varierar klimatkänsligheten mellan regioner och över tid.

Metoder för att uppskatta klimatkänsligheten inkluderar allmänna cirkulationsmodeller (GCMs), energibalansmodeller och Earth system-modeller, samt bevis från paleoklimat och instrumentella tidsserier. Emergent constraints används för att förbättra konsistensen mellan modeller och observationer.

Klimatkänslighet är centralt i klimatforskningen och används i IPCC‑rapporter och policyanalyser för att projicera framtida uppvärmning och risker. Osäkerheter kvarstår framför allt kopplat till moln och hur snö- och isytor påverkar världens energibalans.