Kalsiumnivåer

Kalsiumnivåer avser mängden kalcium i blodet, som mäts som total kalcium och fri kalcium (joniserat kalcium). Total kalcium ligger vanligtvis omkring 2,15–2,55 mmol/L och joniserat kalcium cirka 1,12–1,32 mmol/L hos vuxna. Värden kan variera mellan laboratorier och joniserat kalcium utgör den biologiskt aktiva formen som påverkar många fysiologiska processer.

Kalciumregleringen är en sammanvägd process mellan paratyroideahormon (PTH), vitamin D och calcitonin. PTH ökar kalcium genom benresorption, ökad njuråterabsorption och aktivering av vitamin D, vilket i sin tur ökar tarmens kalciumupptag. Calcitonin verkar ganska svagt hos människor men sänker kalcium i blodet i vissa situationer. Vitamin D är nödvändigt för effektivt upptag av kalcium. Njurarna spelar en central roll genom att reglera mängden kalcium som utsöndras med urinen samt att producera aktivt vitamin D.

Mätning och tolkning bör ta hänsyn till albuminnivåer, eftersom total kalcium påverkas av albumin. Korrigerad kalcium används vid abnorma albuminnivåer: korrigerad kalcium = uppmätt kalcium + 0,8 × (4,0 − albumin i g/dL). Symtom vid låga nivåer inkluderar parestesier, kramper och tetani; höga nivåer kan orsaka törst, polyuri, illamående och förvirring. Långvarig hyperkalcemi kan skada njurar och skelett.

Vanliga orsaker är hypokalcemi vid hypoparathyroidism (ofta efter kirurgi), vitamin D-brist, malabsorption och kronisk njursjukdom; hyperkalcemi vid primär hyperparatyreoidism, malignitet med PTHrP, överdriven vitamin D, vissa läkemedel och immobilisering. Rekommenderat kalciumintag för vuxna är cirka 1000 mg/dag, ökat till 1200 mg/dag för äldre kvinnor och män. Goda källor är mejeriprodukter, berikade växtbaserade alternativ, gröna bladgrönsaker och sardiner. Vid avvikande kalciumnivåer bör utredning och behandling ske under medicinsk vägledning.